Kapitel 1 tror jag att det ska bli! ;)

Detta är flyg 49 vi är på väg ner! Jag upprepar flyg 49 kraschar!” Jag hörde kaptenens röst från cockpiten, och den skrämde mig, den var fylld av rädsla och ångest. Alla omkring mig började skrika. Vi hade alla blivit förvirrade och chockade när planet hade förlorat i höjd, men nu var vi hysteriska.
Personen framför mig skrek; ”Vi kommer dö! Vi kommer dö!” Jag såg skräcken i allas ögon, det var hemskt.
En man, skrek någonting starkare än alla andra, först kunde jag inte höra vad han sa men sen hörde jag:
"håll er lugna! Sätt på er säkerhetsbälten, det kommer bli en skakig resa. Vi ser en ö rakt framför oss och vi ska försöka landa på stranden. Så håll fast er vid varandra... och be till Gud” då slog frustrationen mig,mitt bälte satt fast. Jag ryckte och slet i det men inget fungerade, jag skrek ut min rädsla, och bara några sekunder senare kände jag hans kalla armar omkring mig. Kände hur han höll det mig tätt intill sin kropp och hindrade mig från att falla. Han viskade i mitt öra att allt skulle bli okej, att han skulle rädda mig.
Jag hörde hur de försökte ta ner planet. Allt var så högt, då hörde jag en hög CRASH och allting blev svart. Jag kunde inte tänka, jag hörde bara en massa röster, människor som skrek efter hjälp det var hemskt.
Jag öppnade sakta ögonen igen, det var suddigt men jag såg hur Lukas bar iväg mig i från det rykande planet. Han pratade med mig samtidigt som han gick, försökte hålla mig vaken.
Bree? Bree, kan du höra mig?!”, han hade lagt ner mig på marken och skakade min kropp. Hans röst lät rädd och förtvivlad, jag ville svara honom säga att jag mådde bra men jag fann inte min röst.